Alla bilder lånade härifrån (förutom bild 2 från peaceandlove.se)

1. jag, michelle, julia och jenni i kön
2. sista kvällen, under jay-z
3. jenni smygfotas möhö
4. jay-z
5. johnossi
6. julian casablancas
7. kent

Varning för långt inlägg ppl. Sluta läsa nu om ni inte vill höra på mitt festivalsvammel.
Först av allt - jag hade inte tillgång till någon kamera = inte en enda festivalbild GAH. Hemskt, jag vet. Next year huh? :3

Iallafall. Fan vilken underbar vecka det har varit, även om jag är otroligt lättad över att vara hemma. D: Vi som jobbade fick ju slita som djur i 30 graders värme varje dag så hur tärda vi var efter det kan ni ju gissa, haha.
Vi har så gott som inte sovit alls på fyra dygn, och jag fattar seriöst inte hur vi kunde komma upp 07.00 varje morgon och vara vakna till småtimmarna, då vi skulle upp igen. Vi levde på typ dextrosol och vätskeersättande tabletter som vi fick utav våra arbetsledare för att vi inte skulle.....dö...typ. D: haha.
Hur som helst - att stå allra längst fram och mosas mot staketet så att luften försvann under kent gjorde allting värt det. Deras spelning på P&L var den bästa jag nånsin varit på. Det finns inget band i världen som kan jämföras med dem, varken på skiva eller live.
Och att stå längst fram på Julian Casablancas....åh. Jag och Jenni sprang som idioter ända från campingen bort till festivalområdet en kvart innan han började spela eftersom vårat tält bråkade nåt förjävligt med oss, haha.
Men vi lyckades komma längst fram! Och fan vad bra han är. Och han körde Strokes-låtar. LYCKA.
Utöver dessa såg vi The hives, Mando diao, Billy Talent, Johnossi, Jay-Z, The kooks, Miike Snow, Mika...uhm.. kommer inte på fler, haha. GRYMT var det iallafall.

Btw. På tal om tältet - fyfan vilka underbara människor det fanns på festivalen. Det tog ca tre timmar för oss att få upp tältet, och även om vi gett upp för längesen och planerade att köpa ett nytt tält på Rusta så kom det hela tiden nya grannar som var fast bestämda att få upp det, haha. Så jävla störda, roliga, sociala och underbara människor överallt.

Men fan vad skönt att komma hem och sova i sin egen säng i TYSTNAD. Hahaha, det gick fanimej inte att sova någonting på campingen alltså. Inte när grannarna pumpar Fanta och rosé och sjunger med nonstop i tre timmar. Inte när alla kommenterar hur rasat vårat tält är och kastar sig in i det för att kolla om någon är där HAHA.
Seriöst, det var så sjukt underhållande att lyssna på allas kommentarer om vårat tält.
''Oh jävlar! Det är ju helt rasat det där tältet!''
''Neeeej stackarna, det har rasat ihop!!! Gud vad jobbigt!! Nej!!!''
''Alltså kolla, det är det här jag snackar om - första dagen och hela tältet går sönder. Fyfan.''

Ahaha, ett lite, liiiite mindre och lättare tält nästa gång satsar vi nog på.
Fan jag längtar tills nästa år! Ny lineup och förhoppningsvis precis lika bra. Åh, med Wolfmother i år hade allt blivit helt perfekt.
Fast tvek på om jag kommer jobba då alltså, haha! Trots alla sköna människor man träffade på under tiden så var det deprimerande att gå och plocka spritflaskor, ölburkar, raviolirester och trasiga stereos (varför ska alla envisas med att slå sönder dem? haha, jag fattar fan inte grejen) medan alla drog och badade i värmen. D:

Btw, en sak till. På tal om Kent. Jag är inte längre en Jocke-look-a-like i käften. Min snea framtand är typ identisk med hans snea framtand och nu är den på väg mot att bli rak! Yes, jag är braceface nu. YAY. =D typ.
Det gör sjukt ont och jag kan inte äta någonting. :< Det känns som om någon jävlas med mig och drar i hela överkäken för att sedan släppa innan den precis lossnar... och sen börja dra igen... osv. Haha.
Alltså, att sätta i den var då ingen höjdare. Mitt uppe i mina smärtor när hon drog åt tråden så kommer det nån random tandläkare följd utav en hel hjord andra tandläkare bakom, helt överlyckliga allihopa. Och så ropar den första att hon bara MÅSTE visa sitt barnbarn som hon har med sig till jobbet. Det skrattas och det skrockas och alla samlas runt mig där jag ligger med blottad mun och en massa skrot i käften. Hon med barnbarnet böjer sig ner mot mig(!?!?) av någon anledning för att visa det invirade lilla barnet och ler upp till öronen, och liksom vafan, ska jag le tillbaka då eller? Eller fattar hon att det var fysiskt omöjligt för mig just då? Jag ville ju inte verka elak, så jag försökte le tillbaka.... och då släpper en av slangarna i munnen så det sprutar upp vatten i ansiktet på mig. :)
Näe, seriöst, spara era babykalas till efter arbetstid will ya? D:
Så slipper vi bli blöta.

Nuuu ska jag bedöva mina smärtor med glass och alvedon. Och jag har hyrt Avatar. Ja, jag är så tråkig att jag ser filmer om och om igen. =D
PÅ TORSDAG FLYR JAG HEMMET IGEN! 2nd hand-meckat Berlin - here I come!

ciao folks